Nu är jag här, jag är här för att stanna. Tiden = inne och föralltid.

Jag vill börja med att be er alla så mycket om ursäkt, ja till alla fina ni ber jag om en stor, enorm, verkligen menad ursäkt för ett lååångt blogguppehåll.... Men...men...ja..men, det kan man verkligen säga.. Det har hänt mycket. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv under denna tid, som är en ganska kort tid egentligen.. Kanske har det hänt nästan lite för mycket, jag vet inte. Men mycket har det varit, och mycket har det hänt. Jag har liksom varit allt man kan vara känns det som.
Så fina, fina ni, vart ska jag börja egentligen? Jag vet inte. Först sa jag nej, jag sa nej, nej, nej, nej. Jag vill inte, jag tänker inte, och jag skulle aldrig åka. Men så ångrade jag mig, och ångra mig att jag ångrade mig gär jag inte, för jag ångrar ingenting.

Jag har suttit i djungeln, varit vilsen, förtvivlad, glad, fullkomligt överlycklig, sorgsen, förälskad i livet, hatat livet, undrat vad jag hållit på med och tillomed undrat vart jag egentligen hållit hus.. Det har blåst många vindar, det har regnat tusen tårar ifrån mina kinder, det har gapskrattats över hela Colombias berg, det har åskat känslor genom hela kroppen, precis som åskan som gick där varje kväll. Jag har färdats mellan svårigheter, kärlek till nya människor och allt, ja allt däremellan. Jag flög till andra sidan jordklotet och tillbaka, kanske trodde jag jag kunde hitta något där som jag inte fann. Eller kanske, kanske fann jag det visst, kanske var det de där starka känslorna som var inristade i områdets gränser som jag sökte. Vilsen, överlycklig, väldigt glad, lite ledsen, fruktansvärt ledsen, kärleksfull, förvirrad, ja typ allt man kan vara i känslor. Eller kär har jag kanske inte varit, inte sådär direkt iallafall. Och singel är jag väl fortfarande, så oroa er inte för det om någon nu skulle bli tokigt svartsjuk/ledsen och tro att jag flytt bloggen för att jag gått och gift mig, blivit på smällen, flytt till annat land, eller något sådant. Nej, nej, där är allt ganska lugnt.

Jag är iallafall här nu. Jag är hemma. Hemma här i min rosa lilla lägenhet, hemma här i Stockholm. Hemma här bland allt pynt, glitter, fluff. Hemma här i alla regnbågens färger, och hemma här lite starkare, lite kanske, jo bättre och framförallt lite hääärligare;) Och jag lovar er nu att jag är här för att stanna, jag lovar er att få följa mina dagar, mina känslor, mina små galna påhitt och mina tankar sådär rakt ut. Ja, verkligen rakt ut. NU tänker jag blogga från hjärtat. Nu är det hjärtat rakt ut som gäller och inge mer med det;)

Jag vill berätta så mycket, jag ska berätta allt, men jag vet inte vart jag ska börja. Det blev liksom som det blev, och det blev en resa som jag inte alls anat innan skulle vara så stark, känslomässig, och stor. Det har skapats många minnen och nya bekantskaper för livet. Det blev också en upptäckresa inom mig själv. Det kanske låter helt typ befängt, fjantigt, tramsigt och allt det där när jag berättar vart jag varit, men var man där själv, och upplevde allt utanför själva huset var det en helt annan resa än vad man kan tänka sig.

Men från och med nu är jag här, här för att stanna. Och jag ska berätta allt, men jag kan tyvärr inte berätta allt riktigt än, men snart. Och nu är jag inte bara här för att stanna, jag ska försöka hinna vara här ett par gånge om dagen nu. Neeej, inte försöka, jag lovar nu! NU ska jag börja blogga på riktigt, riktigt! Håll i hatten mina änglar! Jag har sååå mycket nya härliga bilder med! Men, jaaaa meeeeen, jag vet inte vart jag ska börja?????!!!