Sidor

tisdag 25 november 2008

Jag vill bara..


...vara en "okomplicerd människa", som inte stressar upp sig för vad andra tänker och tycker, hela tiden, jämt och ständigt, ofta och alltid..
Vara sådär: Skitsamma, det ordnar sig! Inga konstigheter, varken här eller där.
Vakna på morgonen, utan att ha 100.000 saker i skallen, saker som är extremt oväsentliga, och som bara handlar om allting- som är ingenting.
Sluta upp med att oroa mig, och lägga ner att ta till sig dunderskit, i alla möjliga sammanhang, där folk vill trycka ner en, för att uppnå på tok- eget gott mående.


Egentligen spelar det inte så stor roll. Människor som är elaka eller griniga lider i regel alltid själva av det. Egentligen är det bara dumt att oroa sig. Riktigt dumt är det. Jag har inga fiender vad jag vet, eller jag tänker att ingen behöver vara min fiende heller. Bara stackars den människan då, som har tid med det. Eller jag är i alla fall inte någons fiende, jag har inte tid med det, eller ens kraften eller viljan. Den saken är glasklar. Jag lägger aldrig ner tid att tänka illa om någon annan, jag lägger bara ner tid på att tänka ihop komplicerade tankar på vad andra tänker om mig.

Egentligen är det nog bättre att bara rida vidare, själv in i livets regnbåge, och se vad som händer. Ta en kaka till och gapflabba. En sådan människa hoppas jag att jag kommer bli som tant, (ja innan tant-åldern med) men jag tror inte att jag kommer att bli det. En sån som bara tar den sista biten av tårtan utan att blinka, utan att fråga någon annan, och bara gå och slänga ihop en till om någon mera skulle vara sugen. Men bara käka den, och njuta av varje tugga liksom. Egentligen är det rätt lugnt så länge man inte får extrem fetma, vilket borde vara rätt så omöjligt om man inte käkar tårta, frukost, lunch och middag. Äsch, nu tänker jag bara på lite på livet igen, jag tänker alltid på livet, och på sådant som man inte behöver tänka på. Detta är bara jämförelser, och handlar egentligen inte om tårta (för er som inte förstod det). Asså, det var inget ”översitteri- illa menat”, det med att ”ni som inte förstod det”. Gud vad jag förklarar mig i onödan, jämt och ständigt. Detta är väl knappt intressant att läsa, men jag bara tänker, även om jag inte hinner varken skriva eller tänka på sånt här nu egentligen, jag kan faktiskt ha bättre saker för mig, men på något sätt känns det viktigt, för mig själv i alla fall, och då tar jag mig tid. Ja, kolla jag ger mig själv egen tid nu, men jag hoppas att detta kan hjälpa andra med.

Jag har i allt detta upptäckt en psykisk-diagnos som jag har, (även om jag är lite emot ordet diagnos, eftersom att jag tror att vi alla är olika individer, med olika svårigheter och egenskaper). Men, men låt mig ”skoj-använda” ordet psykisk-diagnos. Jag kallar den egenskapande diagnosen för; Komplexia-Komplecia. Kreterierna för diagnosen är att man är komplicerad, och har komlex inom det komplicerade. Man försvårar saker for sig själv, och tänker för mycket. Fatta hur komplicerat det ens låter? Det fina med diagnosen är att man kan bli fri ifrån den, om man nu har drabbats av Komplexia-Komplecia. Jag tror inte att det är inbyggt i hjärnan, men jag vet inte, eller asså, allt går att ordna. Precis sådär ser hela ”terapin” ut. Den bygger på att man måste lära sig att strunta i saker, och INTE försvåra saker för sig själv. Bara ha ett ”tänk” inom sig som liknar: Men strunt samma, gör om gör rätt, (om man ens gjort något fel). Och kommer man ingen stans så måste man bara tänka; SKITSAMMA! Vem bryr sig, orkar jag detta? Är det värt det? Och att man inte kan göra så mycket mera. Bara banka stenhårt in i skallen på sig själv att man har gjort vad man kunnat, och inget mera med det. Punkt slut. Inte komplicera ihop saker, skaffa sig komplicerade komplex och bli en riktigt tvättäkta; Svensson-svensson-allt-är lugnt-männiksa. Skämtåsido. Nej, men ni fattar bara tänka sådär: Äsch, det fixar sig! Skit i det där! (däremot inte bli kall, men personer med denna diagnos kan nog omöjligt bli kalla) Hela detta inlägget är nog komplicerat för de flesta, men va skönt för er som inte drabbats, det är ofta ingen skojig diagnos, men alla sk. diagnoser, har också gudomliga egenskaper. Egenskapen med denna är att man har en enorm sympati och empatiformiga, och vill att andra ska ha det bra.

Ens att jag skriver det som om jag ”drabbats” är väl att komplicera upp det hela lite extra kanske? Men det gäller att hitta sina egna strategier i hjärnan, det gäller hela tiden i livet att hitta sina egna lösningar. Att bara ha det så trevligt och härligt i livet som man kan, göra sådana saker som man tycker om, och förminska problem, istället för att förminska sig själv. För vi behöver inte ha massa struntproblem egentligen. Jag lovar, det är skitviktigt detta, även om ni som har det lätt med detta inte förstår, men då kan ni tänka att det är så härligt för er. Förlåt mig, jag vill inte skriva ”problematikinlägg” egentligen, eller nu fattar jag inte själv ens vad det där va för en ”ursäkt”. Det är ju egentligen livsviktiga saker, om hur man är liksom. Jag håller på att lära mig, men ibland är det svårt. Äsch!! Det är inte svårt skitsamma, nu slänger jag diagnosen i papperskorgen, och slänger i mig lite fil och müsli istället. Jo asså, ibland är det riktigt svårt att vara okomplicerad, och inte bry sig för mycket om alla andra hela tiden på ett ”självdrabbande sätt”. Men jag kämpar.

En stor kram ska ni ha som orkat läsa detta. Och vet ni en sak till som jag kommit på, jag har nog inte så dåligt självförtroende egentligen, inte i grunden liksom. Jag bara tror att jag har det, och har kanske lurat mig själv att jag har det? Eller asså, inte lurat men, pga olika omständigheter fått det, eller vad skit som helst. Jag kan se mig själv som en jättebra person ibland, men vad gör jag då? Vad gör jag som är så märkligt? Jag håller kanske bara på att lära mig att bli vuxen? Man lär sig hela tiden, och det fina är att man lär sig själv, utan varken lärarutbildning eller att man behöver stämpla in. Om igen vill jag säga: En stor MegaKram ska ni ha, som orkat läsa detta komplicerade inlägg.

7 kommentarer:

  1. Det finns piller som hjälper.

    SvaraRadera
  2. Du är bara så bra på att sätta ord på saker och ting.

    SvaraRadera
  3. Tack för megakramen! Jag läste gärna dina tankar med intresse. Du har sunda åsikter om livets alla knasiga saker, som vi grubblar på tills vi blir tokiga! Du har inte funderat på att bli något inom vård av männiksors hälsa? Jonas

    SvaraRadera
  4. Du verkar sjuk i huvudet. Blond är du för visso.... Hur kan du gå och tänka på andra hela tiden? Jag skulle hamna på sinneshuset om jag var du. Ta det lugnt, diagnosen finns nog bara hos dig. Har aldrig hört talats om något värre.......

    SvaraRadera
  5. Tjena Lina!
    Du skriver bra och intressant. Jag diggar dig! Det är som du själv skriver: Sluta ta åt dig andras problem. Ska du bära hela jordens avundsjuka på dina axlar? Du verkar ju bara vara en gullig tjej, med båda fötterna på jorden. Det är få som klarar av de, och du har ingen har plikt att leva så. Ingen har det. Inte konstigt att ditt liv blir komplicerat när du tänker så. Vet du om en sak? Om du inte slutar att vara så ansvarstagande mot alla andra så kommer det äta upp dig. Jag har själv varit i samma läge. Jag mailar dig min tele. Om du vill får du gärna ringa och prata. Detta är ingen uppraggning. Vänlig hälsning från Marcus

    SvaraRadera
  6. WooooW! Finns det piller på att sluta upp med att tänka for mkt på andra?? Shit, vad heter den medicinen? Inte for att jag tror på att det går att medicinera bort den problematiken, jag tror nog att man bara måste våga säga ifrån och komma till en punkt där man forstår att det inte är värt det. Intressant ändå att du menar på att det finns piller, haha. Tack alla fina, rara människor som säger så snälla saker! Glad jag blir. Haha! Och du som aldrig hort talats om något värre verkar skon! Skulle vilja veta vem du är faktiskt, vet inte varfor du blev intressant i mina tankar..

    SvaraRadera
  7. Lina, grym som alltid. Herregud vad jag älskar dina läsare som är så fulla av sig själva att de inte har en aaaaaaning om att man faktiskt KAN tänka FÖR mycket på andra. Eller ens förstår ironin och glädjen i dina inlägg. Kanske är det före detta s.k vänner som inte tål att du inte sitter fast i samma lågvatten som de. Eller så är det bara som vanligt, dvs insiktslösa människor som är avundsjuka. Och alla vet ju att man automatiskt blir dum i huvudet om man är blond. Halleluja.

    SvaraRadera