"Bygg inte hus på en sandig strand, bygg inte hus på grus, kanske verkar det okej, men en dag det rubbar sig - du måste bygga huset en gång till.....man måste bygga huset på ett berg, ja en stadig grund som inte rubbar sig för när stormen piskar på har du liv i ditt hus ändå"
Ja, så gick en sång vi alltid sjöng i söndagsskolan när jag var liten och den kom upp i mitt huvud efter när man adhd-kvinna varit här, hon sa så många sköna meningar som verkligen fick mig att inse allt mer och mer.....ja, jag tror jag pågår, ja just nu något slags "nä, nu räcker det stadie, detta kan inte fortsätta längre" men så dömer jag ju mig själv alldeles för hårt med ibland, och när det känns som värst att jag tillomed är värdelös på ALLT och aldrig lyckats - totalt misslyckad, och det blir ju jättefel att känna så stundtals för det är jag ju faktiskt inte, hon tror bara det blivit lite övermäktigt de sista veckorna, och ja, det är nog bara så enkelt.....
För den senaste tiden som hon sa har jag ju faktiskt fött barn, flyttat till hus, tagit körkort..... Jag kommer ifrån en familj som är helt underbar men inte världens mest okomplicerade eller helt okomplicerade barndom och släkt.... Jag har gjort stora livsomvändningar i de mesta, jag har kommit ur alla svåra destruktiva relationer (innan Stefan hade jag ju till exempel förhållanden med killar som bara var på deras villkor, man förlät och förlät, otrohet och ibland nästan vad som helst....har haft bra relationer med killar med, men många destruktiva... och det är verkligen pga min gränslöshet/konflikträdsla/självkänsla) ja tillomed med tjejkompisar, inte så många men några stycken sådär, ja där jag varit himla utnyttjad men för snart 2 år sedan bröt jag ju med en kvinna jag aldrig trodde jag skulle "våga" bryta med eller liksom sluta hoppas att hon skulle ändra sitt sjuka beteende, men ibland måste man "ge upp" när det gäller andra människor iaf, för man kan inte ändra på andras beteenden hur mycket man hoppas på att de ska komma till insikt.....
Men tänk hur många fina och underbara vänner jag har, ja kompisar har jag ändå aldrig haft svårt att få tag i.... och har väldigt fina relationer med vänner, helt fantastiska, ja sedan många år tillbaka, vissa barndoms och andra som jag hittat under mitt vuxna liv, så den grunden är ändå byggd trots mitt "adhd-kaos-jag" som ställt till det ibland, ja i vänskaper också, MEN jag har sedan jag bröt med henne inte dragit på mig en enda människa som varit fel för mig eller behandlat mig illa, jag lärde mig så mycket på henne och kan märka sådana tendenser väldigt fort...veckorna efter kunde jag gräva mig och tänka "nä, varför lät jag henne hålla på så länge och varför gjorde jag inte så" och blabla men nu är jag bara så stolt över mig själv på den så helt otroliga lyckade punkten!! Jag är befriad!! Och har ändå aldrig blivit bitter, nä så är jag ju inte ändå, och det är skönt, kan fortfarande vara väldigt naiv ibland, men det kommer jag kanske alltid att vara, jag vill tro gott om alla!!
Så nu är det egentligen "bara" att fortsätta bygga på den grunden jag faktiskt ändå har gjort det mest viktiga i, jag har i "husbyggarord" haha, ja jag och Stefan är ju så inne i byggmöten och sånt sprängt bort det som måste bort först och det är ju en otrolig bit!! Nu ska jag bara finna stukturen, rutinerna och hålla huvudet högt, och vara den Lina som jag faktiskt är, men som just nu behöver lite hjälp på traven att hitta rutiner, sätta på locket på tandkrämen, lägga tillbaka bilnyckeln på rätt plats och kunna njuta av livet fullt ut och inte bara vakna med ångest över alla måsten jag skjutit upp, nä jag ska vakna lycklig, vara så otroligt tackasam för att jag kommit så långt och njuta av nuet, borsta mitt hår var dag, få i mig frukosten i ok tid fast barnen behöver mig, för vad gör det att slänga i sig den där mackan medans man tröstar, matar Daisy eller grejar med Angeline, för jag kan faktiskt göra många saker på en gång utab att stressa upp mig och det är verkligen en gåva!! Just nu håller jag på att checka av rum för rum, det blir någon lapp här och där och lapparna är underbara, de hjälper mig att påminna mig vart jag ska lägga tillbaka sakerna, ja så att det inte hamnar på ställen som ställer till en letning som man inte har tid med, eller en ångest över en kaosig garderob när jag faktiskt bara lugnt kan lägga den vikta tvätten där utan att känna mig som en virrvelvind..... Jag känner mig väldigt lycklig, positiv och lyckad som förstår hur jag fungerar, jag har skaffat en krage att ta mig i och den kragen kommer att få mig att gå hur långt som helst, min adhd kommer bara att ge mig positiva vägar och jag ska köra dem fullt ut, ja utan att åka av vägen där för att håret är rufsigt för att någon mamma tror sig veta vättre om att Angeline är på dagis, eller att nån tråkig gammel arkitekt säger att; "Nä, du är orealistisk, dedär går inte" Jag kommer att fixa dehär, jag vet det, jag känner det..... Inte bara att vara en fantastisk mamma, eler det är väl inte så bara men att hålla hemmet i schack och att hålla huvudet högt, stå upp för den jag är och förverkliga dedär drömmarna för eller senare, nu har jag ju två så små att lägga mest fokus på, men att sen göra Tivolina ceramics, mitt dekorationsföretag, mina barnrum, min konst, mina lekstugor, mina lusthus, mitt café, mina böcker, ja allt dedär kanske inte allt, men något eller mycket till en verklighet, inte bara luftslott!! Jag är på väg, ja det kanske jag trodde för många år sedan också, men detta med att Daisy kom fick mig först att tvivla; "kan jag något mer än att sköta barnen? Eller kan jag knappt det utan att den där mamman dömde mig på dagis men det fick mig att inse; Ja, att jag kan, jag kan nästan allt, bara jag vill och tror på mig själv kan jag!! Då kan jag nästan ALLT!!!! WOW!!
Och mitt, gilar inte heller ordet men som många kallar adhdn "funktionshinder" ska jag nu vända och bevisa för mig själv är inget dumt funktionshinder, nä det är en gåva, det är jag och jag tackar Gud för det - jag har så många förutsättningar att bli bäst på det jag brinner för och kan, för jag kan min lera, den kan jag utan och innan, mitt dekorerande, min fantasi, mitt skapande, mina idéer och min enorma kreativitet kan övervinna ALLT ruffsigt hår, allt kaos i lådorna, all ångest på att aldrig "bli ordningsam" jag kan lägga tillbaka bilnyckeln på platsen så jag slipper leta, jag kan göra mig fin, borsta mitt hår, och de dagar jag inte tycker att det är så vidare viktigt kan jag ändå gå ut ofixad med huvudet högt, stolthet ändå ner ifrån tårna och ett ansikte som stålar glädje och inte ett skvatt ångest, osäkerhet, dålig själkänsla och; "kom tryck ned mig, jag är inget värd" Nä, jag är guld värd!! Jag är ett unikum som bara inte hittat mina strategier, och jag deppade ihop för det fanns ännu mindre tid att fixa ett hus och alla andra måsten med två barn, men jag har insett, tagit hjälp för att få lite tips, har en ny kärlek ja en DYMO-apparat och med dessa ny verktyg, lite terapiarbete och den finaste komplimangen jag fick av Stefan efter jag varit och storhandlat ikväll; "Asså jag beundrar dig för att du fixar bägge barnen själv när inte jag är hemma" ja den, den gick föst nu efter några timmar in.... Klart att han fixade det med, men han tyckte det var ett himla meck, och såklart det är med två så små, inte alls konstigt att han tycker det som inte är lika van, men en fantastisk pappa, lika så jag en fantastisk mamma - WOW vad vi är bra!! Och WOW att jag checkat av flera rum idag, lagt tillbaka på sin plats, storhandlat, planerat, fixat och donat....
Nä.... Nä..... Det är inte illa, jag har ju apa häst och villa....... och vilja!!
Och en karusellhjärna som snurrar fort fort, en intensivis som aldrig kan stoppas av någon fjantig boktavskombination, men underbar med ADHD I LOVE YOU - men du ska inte få mig att stanna upp, att brytas isår och samman, nä jag ska övervinna dina jobbiga sidor, sätta på locken, vika tvätten, påbörja och slutföra, inte låta impulsen styra.... borsta håret, sträcka på mig -ruffsig som tovig!! Sov gott!! Imorgon kör vi igen, strukturerar upp flera rum, någon liten fin DYMOlapp här och där :) Vi bygger tivolit, vi bygger livet och vi gör det med lycka, kärlek och uuunderbara ADHD!!
Ja, så gick en sång vi alltid sjöng i söndagsskolan när jag var liten och den kom upp i mitt huvud efter när man adhd-kvinna varit här, hon sa så många sköna meningar som verkligen fick mig att inse allt mer och mer.....ja, jag tror jag pågår, ja just nu något slags "nä, nu räcker det stadie, detta kan inte fortsätta längre" men så dömer jag ju mig själv alldeles för hårt med ibland, och när det känns som värst att jag tillomed är värdelös på ALLT och aldrig lyckats - totalt misslyckad, och det blir ju jättefel att känna så stundtals för det är jag ju faktiskt inte, hon tror bara det blivit lite övermäktigt de sista veckorna, och ja, det är nog bara så enkelt.....
För den senaste tiden som hon sa har jag ju faktiskt fött barn, flyttat till hus, tagit körkort..... Jag kommer ifrån en familj som är helt underbar men inte världens mest okomplicerade eller helt okomplicerade barndom och släkt.... Jag har gjort stora livsomvändningar i de mesta, jag har kommit ur alla svåra destruktiva relationer (innan Stefan hade jag ju till exempel förhållanden med killar som bara var på deras villkor, man förlät och förlät, otrohet och ibland nästan vad som helst....har haft bra relationer med killar med, men många destruktiva... och det är verkligen pga min gränslöshet/konflikträdsla/självkänsla) ja tillomed med tjejkompisar, inte så många men några stycken sådär, ja där jag varit himla utnyttjad men för snart 2 år sedan bröt jag ju med en kvinna jag aldrig trodde jag skulle "våga" bryta med eller liksom sluta hoppas att hon skulle ändra sitt sjuka beteende, men ibland måste man "ge upp" när det gäller andra människor iaf, för man kan inte ändra på andras beteenden hur mycket man hoppas på att de ska komma till insikt.....
Men tänk hur många fina och underbara vänner jag har, ja kompisar har jag ändå aldrig haft svårt att få tag i.... och har väldigt fina relationer med vänner, helt fantastiska, ja sedan många år tillbaka, vissa barndoms och andra som jag hittat under mitt vuxna liv, så den grunden är ändå byggd trots mitt "adhd-kaos-jag" som ställt till det ibland, ja i vänskaper också, MEN jag har sedan jag bröt med henne inte dragit på mig en enda människa som varit fel för mig eller behandlat mig illa, jag lärde mig så mycket på henne och kan märka sådana tendenser väldigt fort...veckorna efter kunde jag gräva mig och tänka "nä, varför lät jag henne hålla på så länge och varför gjorde jag inte så" och blabla men nu är jag bara så stolt över mig själv på den så helt otroliga lyckade punkten!! Jag är befriad!! Och har ändå aldrig blivit bitter, nä så är jag ju inte ändå, och det är skönt, kan fortfarande vara väldigt naiv ibland, men det kommer jag kanske alltid att vara, jag vill tro gott om alla!!
Så nu är det egentligen "bara" att fortsätta bygga på den grunden jag faktiskt ändå har gjort det mest viktiga i, jag har i "husbyggarord" haha, ja jag och Stefan är ju så inne i byggmöten och sånt sprängt bort det som måste bort först och det är ju en otrolig bit!! Nu ska jag bara finna stukturen, rutinerna och hålla huvudet högt, och vara den Lina som jag faktiskt är, men som just nu behöver lite hjälp på traven att hitta rutiner, sätta på locket på tandkrämen, lägga tillbaka bilnyckeln på rätt plats och kunna njuta av livet fullt ut och inte bara vakna med ångest över alla måsten jag skjutit upp, nä jag ska vakna lycklig, vara så otroligt tackasam för att jag kommit så långt och njuta av nuet, borsta mitt hår var dag, få i mig frukosten i ok tid fast barnen behöver mig, för vad gör det att slänga i sig den där mackan medans man tröstar, matar Daisy eller grejar med Angeline, för jag kan faktiskt göra många saker på en gång utab att stressa upp mig och det är verkligen en gåva!! Just nu håller jag på att checka av rum för rum, det blir någon lapp här och där och lapparna är underbara, de hjälper mig att påminna mig vart jag ska lägga tillbaka sakerna, ja så att det inte hamnar på ställen som ställer till en letning som man inte har tid med, eller en ångest över en kaosig garderob när jag faktiskt bara lugnt kan lägga den vikta tvätten där utan att känna mig som en virrvelvind..... Jag känner mig väldigt lycklig, positiv och lyckad som förstår hur jag fungerar, jag har skaffat en krage att ta mig i och den kragen kommer att få mig att gå hur långt som helst, min adhd kommer bara att ge mig positiva vägar och jag ska köra dem fullt ut, ja utan att åka av vägen där för att håret är rufsigt för att någon mamma tror sig veta vättre om att Angeline är på dagis, eller att nån tråkig gammel arkitekt säger att; "Nä, du är orealistisk, dedär går inte" Jag kommer att fixa dehär, jag vet det, jag känner det..... Inte bara att vara en fantastisk mamma, eler det är väl inte så bara men att hålla hemmet i schack och att hålla huvudet högt, stå upp för den jag är och förverkliga dedär drömmarna för eller senare, nu har jag ju två så små att lägga mest fokus på, men att sen göra Tivolina ceramics, mitt dekorationsföretag, mina barnrum, min konst, mina lekstugor, mina lusthus, mitt café, mina böcker, ja allt dedär kanske inte allt, men något eller mycket till en verklighet, inte bara luftslott!! Jag är på väg, ja det kanske jag trodde för många år sedan också, men detta med att Daisy kom fick mig först att tvivla; "kan jag något mer än att sköta barnen? Eller kan jag knappt det utan att den där mamman dömde mig på dagis men det fick mig att inse; Ja, att jag kan, jag kan nästan allt, bara jag vill och tror på mig själv kan jag!! Då kan jag nästan ALLT!!!! WOW!!
Och mitt, gilar inte heller ordet men som många kallar adhdn "funktionshinder" ska jag nu vända och bevisa för mig själv är inget dumt funktionshinder, nä det är en gåva, det är jag och jag tackar Gud för det - jag har så många förutsättningar att bli bäst på det jag brinner för och kan, för jag kan min lera, den kan jag utan och innan, mitt dekorerande, min fantasi, mitt skapande, mina idéer och min enorma kreativitet kan övervinna ALLT ruffsigt hår, allt kaos i lådorna, all ångest på att aldrig "bli ordningsam" jag kan lägga tillbaka bilnyckeln på platsen så jag slipper leta, jag kan göra mig fin, borsta mitt hår, och de dagar jag inte tycker att det är så vidare viktigt kan jag ändå gå ut ofixad med huvudet högt, stolthet ändå ner ifrån tårna och ett ansikte som stålar glädje och inte ett skvatt ångest, osäkerhet, dålig själkänsla och; "kom tryck ned mig, jag är inget värd" Nä, jag är guld värd!! Jag är ett unikum som bara inte hittat mina strategier, och jag deppade ihop för det fanns ännu mindre tid att fixa ett hus och alla andra måsten med två barn, men jag har insett, tagit hjälp för att få lite tips, har en ny kärlek ja en DYMO-apparat och med dessa ny verktyg, lite terapiarbete och den finaste komplimangen jag fick av Stefan efter jag varit och storhandlat ikväll; "Asså jag beundrar dig för att du fixar bägge barnen själv när inte jag är hemma" ja den, den gick föst nu efter några timmar in.... Klart att han fixade det med, men han tyckte det var ett himla meck, och såklart det är med två så små, inte alls konstigt att han tycker det som inte är lika van, men en fantastisk pappa, lika så jag en fantastisk mamma - WOW vad vi är bra!! Och WOW att jag checkat av flera rum idag, lagt tillbaka på sin plats, storhandlat, planerat, fixat och donat....
Nä.... Nä..... Det är inte illa, jag har ju apa häst och villa....... och vilja!!
Och en karusellhjärna som snurrar fort fort, en intensivis som aldrig kan stoppas av någon fjantig boktavskombination, men underbar med ADHD I LOVE YOU - men du ska inte få mig att stanna upp, att brytas isår och samman, nä jag ska övervinna dina jobbiga sidor, sätta på locken, vika tvätten, påbörja och slutföra, inte låta impulsen styra.... borsta håret, sträcka på mig -ruffsig som tovig!! Sov gott!! Imorgon kör vi igen, strukturerar upp flera rum, någon liten fin DYMOlapp här och där :) Vi bygger tivolit, vi bygger livet och vi gör det med lycka, kärlek och uuunderbara ADHD!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar