onsdag 11 mars 2015

Nu är det allt ordning och reda!!

Jaaaa!! Tillomed golvet är tvättat!! Det var ett sånt oänderligt kaos av glasyrer, otvättade gamla penslar, slevar, verktyg, köksredskap, bunkar, torkad lera, saker som runnit ut och hej och hå asså.....ja ni skulle bara se..... Asså jag tål bara inte ordning längre, jag blir helt tokig, kan inte tänka, inte skapa, vill bara se allt klart, vill komma vidare och inte vara den där gamla trasselsudden själv med ett enda stort ruffs till hårknut och kaos i varenda liten vrå..... Jag vill bli pedant!! Jag tror jag kanske börjat "överkompensera" mitt kaos i skallen att det bara måste vara fint och ordnat runt omkring mig, hört att det kan bli så med adhd, att man kommer till en punkt där det istället bara vänder, åh tänk om det vänt, haha vågar knappt hoppas på det, eller bestämmer man sig bara? 


Eller är det alla hormoner som "boar" inför nybabyn..... Min hjärna kanske är inställd på att jag inte kommer hinna något sen, minns att jag längta till Stefan kom hem så att jag kunde ge honom henne och duscha, åt lunch vid fyra på eftermiddan i början för man bara höll på med henne och somna ibland när hon somna av trötthet efter alla vakennätter..... Oj vad bekväm man blivit egentligen.....Angeline går vi aldrig upp till längre, det var så längesen.....men snart, snart börjar det igen, ja snart drar spädbarnslivet igång igen, det är lite tufft i början faktiskt men så underbart så det väger ju upp, men just dedär med att mata så mååååååånga gånger per natt är lite segt, fast tänker man på hur lite tid det är och hur snabbt de helt plötsligt inte är babys längre ska jag verkligen försöka njuta dessa första månader av spädbarnslivet, trots tröttheten och tröstandet som jag också tyckte var så hjärtskärande, men det blir lättare nu kanske när man varit där en gång, ja för nu vet man ju också att; så här är vissa dagar - man kommer inte ur nattlinnet och man hinner inte allt man vill.... Det är hon och inget annat och att njuta av det fantastiska nuet måste man för poff springer de där i sina små stövlar och då undrar man vad som hände med ens lilla bebis som bara vägde några få kilo man stod där och tröstade..... 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar