Det är kallt ute, men jag gillar det. Kylan gör mig på något sätt också lite lugn, men också lite mera kär. Den påminner mig om hur varm han är. Den gör mig så längtansfull. Jag tänker på hur fint det vore om jag istället kunde traska vidare till Gärdet. Hitta en nyckel som bara låg på gatan, prova den i låset in till ängelns lägenhet, komma in, känna hjärtat i bröstet dunka lite, men ändå dunka ganska lugnt, lite som vågor på kvällen i havet, titta på hans fina gitarr, den vackra gitarr som han några gånger spelat för mig på. Tända några ljus och göra det varmt, mysigt och lägga mig i sängen och somna lite, sen vakna av att han kom hem, höra honom i dörren, se honom komma in i sovrummet, lite undrande men ändå tyst, krypa upp från filten och säga hej ängeln, jag tänkte att jag la mig här och somna lite, jag frös, kom och krama mig, och så skulle jag viska i hans öra att jag älskade honom, även om det var för tidigt, men inte för mig, bara för kanske några andra, kanske alla andra utom mig, sen jag skulle ge honom en kyss, en kyss som jag kunde drömma om senare på natten, sen skulle jag gå, ut i kylan och bara längta efter honom igen, den helt fantastsika mannen. Och nej, jag har inte sett nån som dig än…. Och kommer inte sluta hoppas riktigt än.. Men när jag åkte hem var jag lycklig och varm ändå, varm av mössan och halsduken, och ändå så varm i hjärtat utav honom.. Jag är kär!