Från den finaste charkdisken.

Det är något visst med att jag Alltid träffar på skumma människor. Folk som stoppar mig på gatorna bara liksom. Var inne i stan en sväng idag för att köpa lite mera färg till en tavla, och det var inte i affären med konstnärsmaterial som jag träffade den skumma mannen i. För i just den affären Kreatima är det inte så konstigt att springa på skumma, speciella människor. Med speciella, skumma menar jag inget negativt, jag älskar "speciella, udda" människor, de är mer på riktigt ibland. Iof är alla människor speciella på sitt sätt, men ni fattar ju vad jag menar.

Nej, det är mitt på Birger jarlsgatan jag går när han kommer fram. Plötsligt går han emot mig, emot mitt håll, ni vet liksom framför mig, på väg åt det andra hållet än det jag är på väg åt. Ja, vi möts på vägen. Jag ser redan när mannen är 20, 30 meter framför mig att han har en kontaktsökande blick, plus ett jobbigt trevligt leende.. Jag försöker titta bort, försöker låtsas som det regnar eller vad som helst för att inte möta blicken. Men har så himla svårt med att inte ge med mig i sådana situationer. Detta relaterar sen i att han presenterar sig för mig. Jag minns inte hans namn, men det var väldigt konstigt och originellt det också. Som hela han var. Hans ålder var också svår att bedöma, men något mellan 35-42 kanske. Sen berättar för mig hur vacker jag är, och hur mycket han tror att det just var meningen att vi äntligen skulle hitta varann, plus en massa mera blablaa komplimanger.. Jag försöker verkligen dra mig ur, försöker säga att jag har bråttom, försöker verka stressad, försöker verka ofokuserad,, men inget hjälper.. Jag är fast. Han börjar tjata om att vi måste gå vidare och sätta oss ner för att lära känna varann på riktigt. Jag fortsätter och fortsätter försöka ge mig iväg. Nu låter det som om han står och håller fast mig, jag kunde faktiskt ha sagt att jag varken har tid eller något intresse av att stå där och snacka med honom. Men det är inte alltid så lätt. Det var så sjuka saker han sa, men på så roliga sätt ändå. Efter en kvart, tjugo minuter lyckades jag iallafall skiljas från mannen, och faktiskt säga pront nej till att ge honom mitt nr. Det känns så bra, för jag har haft så svårt med exakt sånt här innan.

Haha, det sista han erbjöd mig var att om jag verkligen inte hade tid nu, så kunde han ringa mig senare när hans "lyx-korvstroganoff" var klar. Där han använde sig av wienerkorven från den finaste charkdisken i hela saluhallen, han pratade om de handskalade tomaterna, om den ekologiska grädden från en speciell hälsokostbutik, så att magen min skulle må så gott efteråt, den finhackade persiljan som skulle ligga i ett bad med kryddor eller vad det var, och massa andra skumma grejer.. Hehehee..

Annars har dagen bara varit väldigt trevlig och mysig:)