Den här gången, den här gången....kanske världen förstår mig?

Ja, men som i Vegas, där var frihetsgudinnan utav godis, och det är denna sida med till stor del.. Ja men allt jag lägger upp är ju mest gulligt, härligt, godis, fluffigt och skoj.. Mitt liv är väldigt, väldigt härligt också, nästan jämt faktiskt, men.. jag skulle då vilja skriva så mycket, har miljoner tankar, tusentals meningar till er, till världen, men jag har svårt. Dels har jag svårt för att bara ta mig tid, tid och bara vara liksom helt lugn med att hinna sätta mig ner för att hinna skriva på min lilla dator, (har ett mycket hektiskt liv, eller kanske mer att jag drar på mig massor jag egentligen inte hinner, but I´m in love with my life to!) sen jag har också svårt att skriva saker rakt ut, för att jag sedan funderar och funderar "var det verkligen så bra att skriva så, feltolkas jag nu, kan de tycka att jag vill verka bättre än någon annan, kan de döma mig nu?" Men vad blir denna sida (som faktiskt är en personlig blogg) om jag inte någongång verkligen bara ger Er Mig, liksom lite rakt ut, ja men ibland iallafall?...jo, den blir bara en falsk bild av en blondin med stora bröst, lite bimbo sådär, lite Stureplan, Hollywood, smink, och skumpa typ, eller nja lite kreativ och en gnutta speciell också kanske.. Men inget mer, och det är inte riktigt jag. Jag vet inte ens om det är riktigt jag att uttrycka mig såpass förstående, men jag försöker översätta mina smått knepiga förklaringar på ett bättre, liksom lättare sätt så att ni förstår, (och med det menar jag absolut inte att jag sätter mig över någon, så misstolka nu inte fina ni)

Jo, men så tror jag kommit till en kanske helt ny fas i mitt snart 23årigaliv, tror jag förstår mer om mig själv och andra nu, jo, kanske mera än någonsin justjust nu. Eller så är det så att jag alltid förstått, jo förresten det är nog så, men jag har blundat för mycket, (och kommer säkerligen fortsätta med, men jag säger inte tyvärr, jag är så lycklig för den jag är) jag har velat tro, även om det ibland svidit sår i själen, tårar, nästan ibland förlorat mig själv, har jag försökt. Och jag tror alla sår i min själ kan läkas och bara ge mig lärdomar om just oss -vi människor. Jag har ramlat på många nu, män som vänskapsrelationer med kvinnor, i relationer där jag gett allt, och försökt banka in den i den ibalnd omöjliga trängseln i mitt huvud, med betongyxa:
-Stå upp för den du är, låt ingen annan styra dig, säg nej, gör dina egna val och blunda inte (för de som du egentligen vet) inte vill dig gott, kanske inte illa heller, för det är någonting jag inte kan tro om människor, och vill inte heller, och vill jag inte kan jag inte och då är det inget mer med det! Eller är det så förresten? Att jag kanske är lite blond, blåögd och naiv på riktigt, riktigt? Haha, jag vet inte, ärligt talat vet jag inte.

Haha, förlåt mig men jag ångrar mig igen, klart jag vet, jag kan inte sitta här och låtsas (även om det vore skönt) Jag är ingen osmart liten brud som man kan göra vad man vill med, jag är varken blåögd eller blond här innerst inne. Jag är en egentligen mycket intelligent ung kvinna, med kanske bara en för stor dos utav doser så som empati, ödmjukhet, snällhet, generositet... Och som bara inte kan kämpa emot mig själv längre, så jag lägger ner nu. Och tolka det inte som att jag ger upp, det gör jag aldrig! Jag är den jag är, den jag alltid varit. Och den jag är kommer aldrig be någon att dra åt helvete, kommer aldrig kunna skälla ut någon, kommer aldrig kunna ställa någon emot väggen, kommer aldrig kunna säga ifrån riktigt rejält sådär, kommer aldrig kräva något ifrån någon annan, kommer alltid be för mycket om förlåtelse, och kommer alltid att förminska mig själv för att vara andra till lags. Kanske låter det helt sjukt? Illa? Inte bra alls? Helt sinnes? Men..... det är Jag. Jag är sådan, och kan kan inte ändra på den Jag är. Jag kan bara använda mig av mina egenskapade lösningar och min enorma grundlycka, göra mina val väl, och som jag verkligen gör också.

Jag tänker aldrig illa om de människor som gjort mig "illa", (för jag tror de liksom inte velat det på riktigt, det har säkert berott på andra saker.) Jag är aldrig bitter, och kommer nog heller aldrig att bli, för varje gång jag snubblar hårt, ibland lättare, på de nya personer som gör saker (man kanske inte borde göra emot varann egentligen) är jag tvärtom när jag tänker på dem sedan efteråt -Oerhört tacksam! Ni har lärt mig så mycket, så varför ska jag vara bitter? Jag kan människor nu, inte allt men mycket, jag har sett hur långt människor kan gå, hur mycket osanningar de kan ge för att nå det och det.. Men jag vill och tror om vi tar det för exempel osanningar, aldrig varit elaka från deras hjärtan, inte ville något illa egentligen. Jag känner lyckan så ofta krypa i mig, jag har ändå ett självförtroende som kan krossa varenda skyskrapa i NYC, men så kommer de alltid dit ändå.....?
Varje gång jag träffar tex vänner, kurator, psykologer, läkare....
-Lina, du måste inse! Du kan inte tro gott om alla tills de visar den andra sidan, du kan inte blunda för saker som inte är rätt, det funkar inte så, du måste förstå att tillslut faller du också. Människor äger inte rätten att behandla dig såhär! Du måste säga NEJ! Du måste lära dig det!
(men jag kan, jag vet precis hur man gör, var inte oroliga)

För den dagen (iof flera år sedan nu) jag skrevs ut från psyket, vände på klacken och bara gick där ifrån visste jag att jag aldrig mer skulle behöva vistas där igen, jag bestämde mig för:
- Mig kan ingen förstöra, mig kan motgång aldrig bryta ner. Jag är lycklig, stark och tålig, jag väljer själv hur mitt liv ska se ut, även om det inte alltid är så lätt. Men vems liv är som en dans på rosor då? Ingens, nej ingens. Och det är då vi måste komma ihåg att försöka, så ofta som vi kan: Njuta av det underbara nuet, för det är det, det är det som är livet!
Sen skulle jag nog aldrig kunna sitta här och beklaga mig ändå, jag har en fantastisk familj, otroliga vänner, lägenhet, mat, fina saker, inga sjukdomar, jag har verkligen allt:)

Och nu ser jag det igen, eller kanske sett/förstått för längesedan egentligen, men har velat tro, velat blunda, men sedan inte velat ljuga för mig själv, och vill jag inte kan jag inte, och kan jag inte vill jag inte... Jag ramlade för ett tag sedan på någon igen, men reste mig väldigt fort denna gång, blev tillomed förvånad över att inte krossas mer. Skakade av mig lite tårar, efter några timmar, var jag som ny, ny med en ofantlig stor lärdom rikare. Just det med osanningar. Sedan gick det några dagar, alla känslor svalnade, men det är väl inte så konstigt när någon kanske inte var den man trodde och tyckte så mycket om ändå.. Jag vill inte gå in djupare på just detta, jag har ändå kvar respekt för de som gjort "fel", självklart har jag det, för jag vill tro att allt har sina anledningar, och vill jag kan jag och kan jag vill jag..... Ah, ni börjar kunna dedär nu;)