Sidor

onsdag 10 juni 2015

Det blev en svettig 10 juni 2015

Ja, idag har man verkligen fått känna på hur det är att vara tvåbarns (småbarnsbabymamma) till max då jag bara igår som vanligt ryckte på axlarna och sa till Stefan när han fråga "om det var ok" (ja nu har man ju liksom verkligen börjar fråga varann haha) att dra ut och sjösätta nya båten idag" -nä men Gud ingen fara, jag fixar det, nej nej ta inte hit Victoria (våran nanny) det behövs inte, jag grejar det!! Det går braaa!! Asså man är ju himla van att ha barnen mkt själv och det brukar ändå funka väldigt många gånger himla fint (Victoria har bara varit här några få enstaka gånger sen Daisy kom och då mest bara städat lite och en gång när jag hade skyhög feber och sist hade hon Daisy när jag skulle till läkaren sen sov Daisy när jag kom hem så då passade jag på att hämta Angeline också, tycker Daisy är lite liten än för barnvakt längre stunder, morsdan middagen på ca två timmar har varit det längsta......men ikväll var det verkligen svettigt kan jag säga....... Daisy ville bli tröstad ungefär varje minut, bara bli buren, guppas på.....men hjälpte knappt iaf och till slut ballade Angeline också ur.......

Vissa dagar med två såhär små kan verkligen bli kruxiga asså......känns som om jag sommar nu som en enda levande tröst och babybehovsmaskin......och när de sätter igång och väcker varann i läggningarna asså, ojoj nä det är inte så härligt...... Känns som om att antingen är det den ena som skriker eller så är det båda....... Och helt desperat försöker man emellanåt trösta bägge i famnen....... Och när den ena, ja den andra också äääääntligen somnat till ja då ska den andra självklart vakna efter en sekund för att "skrika igång" den andra.......  Man sjunger, matar, vyssar, vaggar, tröstar samtidigt som man borstar Angelines tänder och sådär håller man på.......det svider verkligen i en som mamma att inte kunna räcka till för bägge på en gång och ikväll vill jag sända världens största kram, pokal, nobelpris, eloge och allt vackert som finns till alla dessa kämpande ensamstående föräldrar , jag kan inte ens föreställa mig hur det vore att leva själv....... Ni är heeeeelt otroliga... Och ni alla andra föräldrar med förstås, oh wow vad vi kämpar för att inte höra detta barnaskrik, trots eller missnöje...... Man haaaatar det, man vill inte höra det, finns det ngt värre psykiskt påfrestande ljud än ens missnöjda barn......och så ska man mitt i allt sätta alla dessa gränser och vara sådär konsekvent......ja wow.... åh Gud så duktiga vi är!! 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar