Egentligen är jag ingen bloggmänniska, men jag tror jag försöker.

Detta med att ha en blogg är egentligen ganska knepigt, och ärligt talat är det nog inget för mig egentligen.. men jag kan liksom inte bara sluta va? Eller ska jag det? Jag försöker iallafall nu att hålla ihop mig själv, och denna sida så gott som jag kan. Och jag måste säga det, ja att det är väldigt roligt att ni tittar in, ger mig så mycket fint, så otroligt många fina ord, och rent ut sagt en beundran.

Men ibland stressar känslan av att bara ha en blogg upp mig, hela bloggtjusningen övergår tyvärr ibland till att inte kunna vara riktigt närvarande i nuet. Och vad händer när man äntligen (mycket sällan tyvärr) får tid att stressa av lite grann, inte tänka på så mycket mer än just nuet. Jo, då kommer denna bloggsida upp i skallen, den blir som liksom som en oifrånkomlig grej, en sida som typ måste uppdateras, men också en grej man inte behöver ha egentligen. Det känns dubbelt nu, alltsammans. Jag älskar ju att ha en blogg, absolut, men när de splittrade tankarna kommer blir den bara som ett slags "stressmoment" tyvärr. Mina tankegångar, mina små projekt avbryts ibland och tiden blir som sönderhackad. Jag känner varje gång lite tvivel då jag lägger upp ett nytt inlägg, tvivel om vad folk ska tycka, tänka och funderingar på om jag kan misstolkas. Därför är jag oftast relativt lättsam. Lägger upp bilder och skriver ganska lättsamma små texter till, just ibland bara för att uppdatera. Men ska man "driva" en blogg på riktigt, ja sådär på riktigt, riktigt kanske jag bör tänka om. Eller jag vet inte, det jag har förstått är bara att jag är vilsen i allt dehär... Att skriva en bok är ju en helt annan grej, den ligger kvar där i programmet, och jag kan skriva lite då och då, den stressar mig inte, och jag kan göra små ändringar, tänka ut min text mer, jo när jag vill, och när det finns, och när jag tar mig tid. Oj, vad detta nu fick mig att reflektera över nuets virvlar.

Egentligen skulle jag åka hem idag, hem till Västergötland, men det får bli imorgonbitti istället. Jag kände mig tyvärr för svag för att se T-centralen, jag tappa energin, jag blev ledsen, känslorna är många nu. Fast jag har alltid den där fina lyckan mitt i sorgen, lyckan finns där även när jag ibland hamnar under isen. Jag gillar inte att det redan nu börjar mörkna, dagarna blir som kortare och kortare.. Iof är det mysigt också, jag skall inte klaga. Och ja...vad blev nu detta för inlägg? Ingen aning.. men vi hörs snart.