torsdag 30 april 2015

2 barn sätter verkligen ADHDN på sin spets....

De senaste veckorna har varit helt underbara, helt ljuvliga fantastiska veckor med stunder till exempel, ja när man ser Angeline gosar med Daisy, helt obeskrivligt att se sitt barn ge kärlek till sitt andra barn och andra sagolika näst intill overklighets-kärleksrus-upplevelser i föräldraskapet man aldrig kommer att glömma....och tänk detta är bara början!! Men dessa veckor har också varit de mest mest prövande, kaosigaste, uppånedpåvända och svåraste veckorna på väldigt, väldigt länge i min ADHD, eller liksom i mig, ADHDN är ju "bara en bokstavskombination" som passar in i mycket, eller nästan allt på hur jag fungerar som människa, min hjärna, liksom jag är ju Lina, inte Lina med adhn utan Lina liksom som är väldigt annourlunda på vissa plan.....jag har lättförklarigt oerhört "gravADHD" på många sätt, mer än vad man kan tro, och vad jag tillomed ibalnd trodde själv....


Ja, speciellt dedär med struktur, organisation, impulsivitet, koncentration och självkänsla..... Och det är ju många utav livets mest viktiga bitar och faller inte de på sin plats med 2 barn, djur, man stort hus att ta hand om, lite tid, vårt samhälle etc etc kan det bli väldigt väldigt jobbigt.....med Daisy och Angeline har jag ändå "hållt" de går ju liksom först naturligt på något sätt som tur är, det är ändå "inbyggt" i skallen, haha... Nä, men de får inte vara ledsna, hungriga, obytta, ja allt sånt där ni vet, där har jag ändå fokus, energi, tålamod, kärlek, ork och så.....konstigt nog...och jag och Stefan bråkar inte heller så farligt mycket, klart man ryker ihop ibland men vi gjorde de mest i början av förhållandet faktiskt, ja sen med men inte så ofta ändå.....fast det är lite konstigt att vi ändå inte ryker ihop oftare eller redan gått isär eller ens att vi är ihop från första början för vi är verkligen varandras totala motsatser, helt sjukt egentligen att det funkar, men det är väl kanske därför det funkar också..vi väger upp, hur galen man än kan bli ibland på att det känns som att diskutera något med någon som en fyrkantig betongbit i min värld när jag blir sur, han fast som ett berg, ja helt orubbara åsikter, helt andra intressen och synsätt och allt annat såntdär helt olika mina.....och hur lätt är det för honom med mig; snurrig som en karusell, öppen för allt möjligt och en mun som babblar massa jobbigt och tycker och tänker till och ibland utan att tänka till alls.....men ändå också fast som ett orubbart berg i det jag tycker, ja ni förstår, inte lätt alltid men oftast så....Stefan är heeeeeeelt otrolig och har gudomliga sidor och sen så funkar det väl eftersom kärleken verkar övervinna allt....eller allt och allt, vi har ju inte provat på otrohet eller slagsmål och så mycket sånt så det är väl kanske lite väl att säga övervinner allt, för vissa saker vill man inte ens fundera på, men det är kanske därför det funkar med, på sådanadär livsviktiga punkter är vi ändå lika, och hoppas och tror vi kommer förbli, jag tror vi kommer dela resten av livet ihop, jag känner det, hur olika vi än är, ja ni vet ni som känner oss och ni som inte gör det skulle förstå efter en timme typ i vårat sällskap, eller typ 5 minuter, räcker nästan med att vi öppnar munnen förresten.....något som är intressant är hur dedär husbygget kommer att sluta, haha....

Gud nu babblar jag igen, håller mig aldrig till sak, tänkte ju att vi skulle snacka ADHD med två så små barn.....för har dessa veckor verkligen insett hur saker och ting inte kan se ut på mig i skallen.....eller liksom saker jag bara får hitta en lösning på för annars kommer allt rasa ihop, först jag och sedan alltsammans.....det kan bli hur svårt som helst annars, nä det är ingen lek....jag snackar bara inte om rörigt i lådorna, en nappflaska här eller där den inte ska vara, några tallrikar på köksbänken,, olika strumpor på fötterna eller inga strumpor alls, utan när ADHDN blir så ohållbar i att ständigt ha "misslyckats" och inte uppnått nästan allt man velat göra eller planerat, drömt om, att aldrig känna att man räckt till, gjort klart eller fixat för att man bara skjutit upp och svävat iväg för att börja om med nästa dröm som resulterar i ännu ett misslyckande för att dra igång 1000 saker igen och inte göra klart.....körkortet är väl det enda kanske......och så några småsaker.... Men min hjärna är hela tiden så upptagen av all livlig fantasi, alla dessa drömmar som jag tror jag kommer uppfylla, nya planer, stora mål, ja ena dagen kan jag brinna för något så mycket att jag skulle kunna spendera all min livstid på det för att nästa istället komma på att jag vill, ja ändå göra dedär jag fantiserade om igår men så har det också kommit in något nytt kul i skallen som får den där tvätten att bli lidande en dag till eller dedär grubbleriet över vad någon annan ska tycka eller tänka eller går och tänker på eller dedär tankarna om att jag ändå misslyckats med allt ändå så jag kan lika gärna gömma mig under en gammal filt resten av livet för att två timmar senare tänka att man kommer bli världstjärna i detta, eller någon ny slags uppfinning och då inte hinna få in i diskmaskinen medans Daisy sover, vilket är början tills nästa kaos med att leta överallt efter bilnycklarna vilket slutar i att jag blir försenad till BVC vilket leder till att jag känner mig lite sådär lagom halvkass den dagen för att sedan höra av en mamma att man är kass som låter Angeline gå på dagis trots föräldraledigt vilket då startade ett grubbleri i skallen, vilket leder till ännu en uppskjutning eller glömma att ringa dedär viktiga samtalet vilket blir ännu en påföljd av något som bygger på denna hög, detta hav av kaos, liksom inget fungerar som det ska, allt rasar......så får man dåligt samvete och börjar tänka och börjar hjärnan snurra så slutar den inte för att någon ringer eller för att man är hungrig, man fastnar i en tomhet, en karusell av krav, måsten, ingen glädje, ingen vila, ingen lösning......springer gråtfärdig runt där stressad för klockan med hår som inte hinns borstas idag heller + hungrig + de där viktiga pappret vart la jag det + borttappade bilnycklar + av att mobilen lika fort blir full med obesvarade sms och samtal + att den alltid har MAX 15 % batteri och då är det lyx + att bilen måste tankas + att ha dåligt samvete för Stefan fick ta ut soporna idag med + att när man skulle handla den där storhandlingen igår nä då hade man ändå inte kortet med sig när man väl kom fram till kassan som man trodde låg kvar där i fickan och får lägga tillbaka allt man slitit ihop för att inte behöva tänka på handlingen på hela veckan som man nu behövde + att redan känna sig misslyckad någonstans där i bakhuvudet för att dedär med storhandling ändå inte funkat för oss + att oj nu blev blöjan kissig dags att byta och så lite andra bebisbestyr då har tiden gått, dags att hämta Angeline på dagis, nej just det inga bilnycklar får ta vagnen, går så fort jag kan utan att Daisy ska märka att vagnen rullar för fort och tro jag är stressad, lika ofixad som vanligt, lika ruffsig, lika misslyckad denna dag, ja denna dag också, och denna med, som gav ännu sämre självkänsla som resulterade i ett helt liv, ett mardrömsliv till att vara den där mamman som alltid var snäll och så, fixade för flickorna absolut men missade matsäcken, gympapåsen, de fick ständigt skämmas för att hon var försenad till föräldramöten, tillomed kanske till studentvagnen, den hann hon inte se för hon letade efter bilnycklarna eller deppat ihop för hon hade satt ännu en orealistisk firma i konkurs, eller hon hade inte ens fått tummen ur att starta den för den dagen tänkte hon plötsligt städa hela huset som ändå bara blev halvgjort, men det var inte det värsta, en studentvagn kan man förlåta, ja i värsta fall kan man faktiskt det även om man inte för sitt liv skulle vilja missa, det värsta var att den där mamman Lina hade så dålig självkänsla att det smittade av sig på flickorna och det är då det som mamma blir farligt med ADHDN, och så får det bara inte bli!! För bara en sån sak som att jag faktiskt tänkte mig själv som kanske en dålig mamma för att Angeline går på dagis är inte bra.....jag vet liksom egentligen att jag är bra, men när man har en radda av misslyckanden och redan den dagen gjort massa jobbiga kaosgrejer är det nog inte så konstigt att man tänker så, att man till slut börjar tvivla på sig själv fast man egentligen vet vad som är rätt, och tillslut kommer jag inte ha kvar dedär "egentligen" heller..... NÄ SÅ NU ÄR DET DAGS, det har funkat med ett barn, men med två finns det INGEN TID att leva ostrukturerat, det sätter ADHDN på sin spets kan jag säga, det finns ingen tid för borttappade bilnycklar och missade viktiga grejer, när något är fixat blir ngt annat lidande, man räcker aldrig till, för om den tiden till att leta och sådant resulterar i en miss som leder till en annan sen en annan så där kommer istället grubbel och ångest och då finns ingen som helst tid kvar när maten är lagad, den är matad, blöjorna bytta, leken är lekt, nattsångerna slut för den kvällen......så somnar de....nä då finns heller ingen energi kvar till de kreativa och till drömma, till alla livliga framtidsfantasier som är "mat" för min hjärna, nä då är det natti natti - psyket nästa och sen vet jag inte vad......så nu, nä nu är det dags även för mig - och jag är positiv, jag kommer att fixa detta och (inte för att låta självgod men förbli) EN UTAV VÄRLDENS BÄSTA MAMMOR!! Sorry att många meningar låter lite negativa i detta inlägg, men ni som känner mig vet typ att jag kan skratta bort mkt virrigt som jag råkar ställa till med för mig själv för man blir så van och jag har en enorm självdistans som tur är, men nä, jag måste få ordning på dessa bitar assså, och det är nuuuuu!!!! För övrigt åkte jag två varv extra runt hela stan idag efter tandläkaren, gissa om det är härligt att efter att äntligen hittat ut i stockholmstrafikens stress emot E18 åka fel i en fil för att åka samma varv om igen, och om igen.....sen kom man hem för andra gången med foppatofflorna man byter till när man kommer in för de har vit klinkers, så nu har jag två par skor där att hämta.....nä nu vaknar Daisy, puss och kram!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar