Förlåt nu är jag tjatig men är ju specialist på att ta om vissa saker jag verkligen tycker är relevanta här i livet.....jag hakar liksom upp mig.... Eller där jag liksom vill ha mina ord sagt och det är skönt att kunna vädra lite här....även om jag inte vet hur många som pallar läsa....men här kan jag ta om och vara "jobbig" för det är ju frivilligt att läsa ältandet....haha.... Jag tror jag snöa in/hala upp mig lite såhär på dehär med att ha sitt barn på dagis trots föräldraledigt när jag väl börja förstå att det var en samhällsdebatt mellan polismammor och "vi normala" (haha, skönt att vara normal på en punkt i livet iaf) eftersom jag haft dålig självkänsla tidigare i livet men verkligen genuint känt de senaste året att "detta med att vara mamma iaf, det fixar jag galant" och så blev det kanske lite som en känslig punkt, kom inte först men när jag väl dessa dagar börja älta, men ni vet som ett litet slag i ansiktet; "oj, fixar jag inte ens det, att underhålla och ta hand om två barn" Som man tillomed gör från efter 15 galant pga att detta meck är ett halvdagsgöra, om man haft båda från morgon till kväll skulle inte eftermiddagarna funka så bra för Daisy skulle fått vänta/skrika mer (när jag till exempel var mitt uppe i att torka Angeline i rumpan och Angeline skulle stått där och dragit mig i byxorna medans jag medlidande både för Daisys skriks skull och Angelines tristess över att jag inte kan göra det hon vill eller fick avbryta.....de gamla nedvärderande tankarna hos mig själv kom tillbaka och även fast jag i botten känner att vi gör helt rätt med dagis kom de gamla onda tvivlet där och skavde på mammahjärtat...men det är just så det kan bli tror jag, här går man runt och äntligen känner "jag duger äntligen, till något, jag är en jättebra mamma" så var man liksom inte det heller där på dagisgården man hämtat stolt med inte ett minsta tvivel på att man gjort fel, nä det blev nog hårt för mig när jag väl börja grubbla på det, trots all pusch från andra.... Men jag behöver för att komma fram till om jag verkligen gör rätt, även om jag vet, ibland hålla på att "älta fram och tillbaka" för mig själv pga min före detta självkänsla, men om en tid kanske när den blivit ännu bättre, för sista åren har den stigit något så otroligt och jag har "äntligen känt mig lite lyckad och bra iaf" Ja, då säger vi att jag skulle stå där på dagisgården och hämta lilla Daisy med en ny baby i vagnen bara svara en såndär mamma; "Jaja, alla får tycka som de vill, men jag vet att det bästa för mina barn är att jag kan göra såhär för att ge dem var och en bättre tid, fokus, kärlek och lek, jag är stolt över mitt beslut" Men jag var visst "inte där än" som mamma, men har i detta klättrat ännu ett längre steg i mammasjälvkänslan och nu känns det bara så skönt.... Jag litar på att jag är en supermamma, men som ändå är en känslig själ och kanske ett tag till i livet tar åt mig lite extra, och speciellt när det blev på denna punkt där jag kände mig så bra!! Man måste vara ärlig emot sig själv också med sina funderingar och inte proppa igen känslor med att; "nä, jag är bäst, jag har en toppensjälvkänsla nu och vet att jag GÖR ALLT rätt" för så snabbt går det inte att bygga upp en sån, då skulle jag kanske inte ens störa upp mig på att bli tillsagd på dedär sättet, det skulle bara rinna av mig, men jag vet att inom snar framtid kommer sådant också göra det, dock tror jag att det aldrig är fel att ifrågasätta sig själv i en del grejer som handlar om ens barn och bara inte tro att man är bäst från början, för jag har ändå bara varit mamma i 1,5 år och att barnen mår bäst och att man fattar rätt beslut gällande dem är ju det viktigaste som finns!!
Men att vara "självisk" eller "elak" emot sitt större barn och all annan skit som föräldrar kastar på varann på nätet i denna debattfråga om man låter det gå kvar på förskolan trots förändraledighet är ju helt galen.... Jag skyddar inga föräldrar som säkert kan vara lite själviska och lämnar bort sina barn för mycket och lämnar sjuka barn på förskolan och allt dedär men att vara självisk som förälder tror jag är svårt för många (om jag inte är allt för naiv) för när man får barn, ja bara ett också, men två eller fler handlar till 95 % utav tiden till att greja med barnet på alla sätt och vis rörande hushållssysslor, omvårdnad, kärlek, sömn ja allt allt allt, det är inget man kan "stänga av" en stund "eller ta ledigt ifrån" bara för att de går några timmar på förskolan... Som nu när Daisy sover och Angeline är på dagis grejar man med deras tvätt, sorterar upp deras kläder, förbereder Angelines middag (omöjligt att stå där och laga med två så små som jag inte förstår hur ni klagande föräldrar bär er åt med som inte har de större barnet borta på dagen) sen vet man att när hon vaknar är det dags att mata för att sedan hinna hennes nästkommande behov för att sedan få henne att kanske ligga en liten stund själv så att man om man har tur får igenom bortsen i håret eller ringa dedär viktiga samtalet innan det är dags att greja lite till med allt så runt 14.30 ta vagnen bort till dagis och hämta Angeline.... Man kollar på klockan ständigt som förälder för att se; "vad hinner jag nu?" Som tur är skriver jag lika fort på mobilen som min mun kan babbla om ni nu tänker hur jag hann skriva detta, men kläderna fick vänta lite här på golvet för jag tycker det är så relevant och att den som orkar läsa detta förstår..... Att skaffa barn är livet när man gör det och man har ingen tid, och kan man hitta sina bästa lösningar för allas bästa är det verkligen super!! Nä, nu ska jag återgå till detta och sedan kanske hinna få i mig något innan hon vaknar, man kan alltid hoppas, och hur "tufft" småbarnslivet än låter för den som inte säger att det är tufft ibland blåljuger så är det värt varenda minut av slit, trötthet och att ha kvar kanske 5 % av de livsfarliga ordet "egentid" är det värt varenda sekund!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar