måndag 10 mars 2014

Kan inte förstå.....

Att det kunde bli så bra till slut. Eller är det en dröm? Jag vet inte än, eller jo men det är så konstigt. Att jag kunde hamna här, nä det trodde jag aldrig.

Jag trodde att jag aldrig skulle få min lilla bebis jag alltid drömt om, jag trodde aldrig jag skulle hitta en kille som visade mig vad riktig kärlek var och jag trodde aldrig att jag skulle bli så kär i någon, nä det trodde jag inte ens under graviditeten...... För som kärast i Stefan blev jag då hon kom, då hände liksom något extra i hjärtat, jag tror det var för vi kanske liksom mera blev ett. Jag kunde aldrig föreställa mig att mitt liv skulle se ut såhär en dag.

Ja, en liten bebis som är världens finaste, som får mitt hjärta dunka starkare än om alla världens vattenfall skulle forsa blod i mig, en kille som jag älskar så mycket, en egen liten familj, nu rinner tårarna, men jag trodde liksom aldrig det skulle bli såhär. Jag trodde jag alltid skulle behöva drass med den där kvinnan som missbrukade läkemedel likt en stackras pundare på plattan fast hon gör det på sjukhusen, ja som dessutom såg sig som min bästa vän som jag försökte och försökte bryta med men aldrig vågade, jag var som i hennes starkaste bur, i hennes klor, runt hennes tunga, jag trodde alltid hon skulle slingra sig fast runt mig som en drakes vassa svans, hela mitt liv och att alla hennes telefonsamtal, krav, ja utnyttjande på alla sätt och viss, ja alla hennes manupulativa galenskaper alltid skulle vara en del av mitt liv, att hon alltid skulle äga en del av mig, hon gav mig ständigt dåligt samvete, jag trodde aldrig aldrig aldrig någonsin jag skulle våga sätta ner foten och säga; -Nej, det räcker nu. Jag trodde alltid att jag skulle behöva ljuga för mig själv, tänka att det är ju så synd om henne och allt dedär. Jag trodde alltid att jag skulle få sådanadär killar som innan Stefan, sådana som liksom inte var på riktigt. Men jag lät dem,. Det var jag som lät dem. Den drogmissbrukade kvinnan också. Jag spelade med i hennes spel för jag var rädd för henne. Som säkert också läkaren var som skrev ut, eller så orkade de bara inte, men hon hade opiatspärr på nästan vartenda sjukhus..... Och så var jag rädd för konflikter med henne och hon kunde få mig till nästan allt. Men i midsomras när magen med den lilla superbebisen Angeline var så stor så stor jag tänkte; "Vill min dotter i magen ha en sådan mamma? En sådan som bara glider med som en död fisk, en sån som säger ja till allt och som tillomed inte kan säga emot om någon snackar skit, en som alltid håller med och är så feg att hon alltid drabbas själv i sin ensamhet, en liten fegis som bara håller med och orkar hon inte hålla med gömmer hon sig" Nä, min superbebis i magen som sparkar så hårt där inne vill ha en mamma som står upp för sig själv, sin familj, sina rikitga vänner och säger vad hon själv tycker, tänker och vad hon vill. Hon vill ha en mamma som inte låter sig manipuleras och vara den som fortfarande är snäll men inte så snäll så hon blir dum, falsk och mår helt pissigt utav andras egoism och skit. Men jag hoppas ändå denna kvinna självklart att hon verkligen inser sina missbruksproblem en dag och hittar rätt, får må bra, finna en väg ut.

För det är så man blir om man som jag innan inte vågade ta en endaste liten konflikt. Man kan inte vara hela världen tillags, så är det bara, och tillomed jag har fått lära mig det, men jag vet inte om jag skulle gjort det utan dig min dotter och dig min Stefan, och dig min syster, broder och Er mina otroliga vänner, ni såg, men jag blundade. Men ni såg mer än jag trodde. Idag är jag så tacksam och lycklig över mitt liv, jag ångrar inte ett skvatt, för jag lärde mig så mycket, och jag hittade mig själv och den jag är och alltid vill vara. ÄNTLIGEN.

Det krävdes lite grann, ja lite tårar, ångest och sånt där, men det var värt varenda stund av lidande för idag njuter jag av livet, min man och min lilla dotter, mina vänner som bara vill mig väl utan någon som helst liten baktanke.


Angelines första morgon på jorden utanför magen

3 kommentarer:

  1. Jag är så glad för din skull att du, precis som jag, började tänka till ditt eget bästa (och din lilla bebis förstås) och bröt med henne. Jag var själv så manipulerad av hennes offerkofta och ibland väldigt vinklade historier att jag, som du, tyckte synd om henne.. väldigt länge.

    Det var inte en dag för sent som jag sa "nej, nu räcker det". Hon hade skrivit riktigt vidriga saker till min familj där hon påstod en massa saker som hon helt enkelt fått för sig. Saker om min pappa, min lillasyster och mig. Hon spårade ur totalt, och jag märkte att hon var en instabil person, eftersom hon bara gjorde detta när hon var påverkad av något. Antingen en ilska mot vården eller jag vet inte riktigt vad. Hon attackerade mig sällan, men med en enorm kraft de gånger hon gjorde det. Den sista gången hon attackerade någon i min familj, så bad jag henne komma hit till stationen där jag tänkt slå henne. Jag som inte slagit någon någonsin tidigare ville slå henne. Till och med A blev helt ställd när han såg mig gå runt sådär vansinnig här hemma.

    Jag önskar dock att hon inte hade fått den platsen som hon fick i våra liv under den där så viktiga och korta tiden. Jag önskar att jag hade haft stake redan då och säga åt henne på skarpen att lämna oss i fred. Jag förstår att du skriver ditt inlägg för att du kanske känner samma sak. En slags ånger över att man inte gjorde det tidigare, så man kunde fått må såhär bra en mycket längre tid än man gjort. Man ångrar på något vis att man inte tyckte om sig själv så pass mycket redan då att man bara kunde sagt "nej, jag vill inte att du håller på såhär".

    Jag är dock glad på något vis över att jag delar den här erfarenheten med någon. Delvis för att jag många gånger trodde det var jag som var tokig när det egentligen var hon som var det, och att det ger en bekräftelse att jag alltså inte är det nu när du skriver det jag också tänkt på. Delvis också för att det
    fortsätter att övertyga mig om att jag inte var den som gjorde fel, utan att det var hon som gjorde fel och att hon inte ska ha en plats i mitt liv någonsin igen.

    Tack för inläggen/uppdateringarna du skriver om detta. Det är lite terapi för mig med att du skriver som du gör och delar med dig av dina känslor kring henne.

    Kram / Eve :)

    SvaraRadera
  2. Hej Lina! Vad vackert du skriver! Man blir riktigt berörd. Skönt att du kommit ifrån det som påverkar dig negativt. Tårarna rinner på mig också när du delar med dig av dina innersta tankar, känslor och funderingar. Jag gläds med dig över Stefan och lilla Angeline. Lina du är värd det av bara helvete. Jag har många positiva minnen från dig . Omtänksam, krativ, modig och en jävel på att baka pyssla och laga mat. Glöm aldrig att sådana som du inter växer på träden Love you puss i ljumsken från Hellium

    SvaraRadera
  3. Åh vad skönt att jag kan bjussa på lite "terapi" Eve, ja detta var verkligen helt sjukt, och det är beklagligt att du fått vara med om samma sak men nu ska vi vara såååå glada att vi slipper det, och så tacksamma för allt hon lärt oss, att man måste vara försiktig med människor med.....men naiv som man är och vill tro gott om alla gör att man åker på nitar ibland och detta tyvärr av den vassaste sorten, men tänk vad vi fixade det :)) Men jag håller med dig totalt, man kan inte förstå att man redan då hade den styrkan att säga LÄGG NER, du kan inte dribbla hur du vill med mig längre..... Fruktansvärt att hon gav sig på din familj så, hon försökte verkligen med alla konstiga knep :( Jag tycker bara så otroligt synd om henne, och hoppas att hon förstår att hon inte kan fortsätta såhär om hon någonsin vill behålla vänner.... Men alla är inte som mig och dig och står ut och står ut..... Hoppas allt är bra med dig och din fina Alexander!! <3

    Och Tack Underbara Helené, Du är underbar, vi måste synas snart!! Även om du är på avstånd och vi ses så sällan är du ofta med mig i tankarna och alla underbara minnen!! PUSS och KRAM!!

    SvaraRadera