Så vackert ändå.

Himlen har gråtit mycket regn idag, regn och högljuda övergångar till hagel. Lite snö också. Jag tror inte blommorna där ute mått så bra, ja de få som kanske skulle kunna finnas kvar nu, kunna finnas kvar vid den här råa tiden av året. Jag har varit inne i min lägenhet hela dagen. Hela dagen! Jag kan inte ens minnas när jag var det sist. Men jag har haft det bra. Jag har målat, skrivit på min bok, gjort lite fint här, jag har sjungit och jag har gosat med min fina, underbara katt Nalle.

Jag tänkte berätta att jag hade en så fin dröm i veckan. Jag drömde om en man som jag känner lite grann. Jag är inte kär i honom i verkligheten, bara väldigt attraherad av honom som person. Men jag var verkligen det i drömmen, jag var dödskär och han dök bara upp, han dök upp från igen stans och så kysste han mig hårt på munnen, han stanna där nån minut, han sög sig liksom lite fast, hastigt släppte han sina läppar och sa -Jag var tvungen, förlåt mig! Sen sprang han iväg, jag sprang efter och ropade -Stanna, du kunde inte kyssa någon mer besvarad kyss än jag! Sen vaknade jag, jag låg och tänkte på honom länge, och jag log lite för mig själv.. Drömmen kändes faktiskt helt gudomlig. Och jag tänkte på honom mycket den dagen. Att en dröm kan få en att tänka så mycket på någon. Det är ganska konstigt egentligen. Såklart har jag tänkt på honom innan drömmen med. Jag tror att han tänker på mig också, jag tror faktiskt att han gör det. Men ingen av oss två skulle säga något, ingen av oss två skulle aldrig nämna något någongång till varann om vad som finns i oss.

Vi tänker vara förnuftiga, både han och jag. Och tystnaden, våra leenden, den ljuvliga atmosfären, och alla härliga små skratt när vi ses kommer aldrig börja tala. Nej, det kommer fortsätta att vara som det är. Vår kanske ändå lite ömsesidiga förälskelse i varann kommer alltid att förbli en dröm. Varför undrar ni? För det kan och ska bara inte bli vi:)

Vissa drömmar förblir drömmar, men det kan vara väldigt trevligt, vackert och härligt ändå.