Min Morris och jag.

Jag mår väldigt bra här hos Ellen och Christian men det är just nu väldigt ledsamt med Morgan, vi har bestämt oss för att vara vänner, vi har gjort ett gemensamt beslut, så far nu inte iväg och tro att det är synd om mig, att jag är något slags offer, att han varit otrogen eller dumpat mig eller något sådant. Morgan är en utav de finaste människor jag träffat, och kommer alltid att vara, men när jag känner att vi är så olika och mera passar som vänner är det lika bra att ta tag i saken direkt, och det håller Morgan med mig om, även om det är helt obeskrivligt sorgligt, innan inte alla känslor ristas in ännu starkare och djupare in i hjärtat. Vi är vänner och vi älskar varann precis lika mycket, vi är bara inte tillsammans längre. Jag förstår om ni tycker det är konstigt utav mig när jag skrivit så mycket om min kärlek till honom, ja här före känslorna som kom upp, men en förälskelse som övergår i ren kärlek tror jag kan vara lika fin. Så vi har iallafall funnit varann som vänner för livet, även om vi kanske inte kommer att umgås nu på ett tag. Jag har gråtit och gråtit, han är så fin, han är bäst. Och jag vill verkligen inte att någon ska tycka synd om mig nu, för det var väl lite mera mina känslor som inte var helt 100 på kär men 110 på älskar. Men jag skulle älska att vara kär i honom, men man vet ju heller aldrig vad som händer i framtiden. Och som sagt vi kommer alltid att vara vänner, jag och min Morris.